Johan Modin kan mycket väl ha värmländskt rekord i pappaledighet. För honom har det varit en självklarhet att prioritera tid med familjen.
– Det är underbart att kunna ha 100 procent fokus på sina barn, säger han.

För 20 år sedan föddes Johan Modins första barn. Sedan dess har han märkt hur samhällets syn på föräldraledighet har förändrats. I takt med att hans sex barn vuxit upp har pappaledighet blivit vanligare.

– Först hette det inte ens föräldraledigt, utan bara mammaledigt. Efter våra första två barn vände det. Då blev det ganska coolt att vara hemma: ”Jaha, ska du vara ledig i ett och ett halvt år? Shit vad roligt, gött för dig.”

Vad har föräldraledigheten gett dig?
– Hela relationen med mina barn, egentligen. Den som finns nu, men framför allt den som ska finnas resten av livet. Man får chansen att vara med och forma de grundvärderingar som behövs för att bli en bra människa och att skapa en kärlek till varandra i familjen. Just att få känna att man försökt ge dem den bästa plattformen för att bli självständiga, kritiska, ödmjuka, snälla och ha en hög acceptans för andra människor. Det går liksom inte att göra om det när barnen är 15 år. Jag tror att många ångrar att de inte lade mer tid när de kunde.

Varför är det manligt att vara pappaledig?
– Det är fegt att inte ta sitt ansvar och män är ju inte fega, enligt normen. De ska inte vara det i alla fall. Är du en man så tar du det ansvaret, tycker jag. Det manliga är att lyckas vara en bra ”pappacoach”, att få sina barn att växa upp till att bli bra människor. Om du är trygg i din ungdom är det lättare att komma ut som en bra vuxen.

I dag står värmländska pappor bara för 25 procent av den totala föräldraledigheten. För Johan och hans fru Linda har det fallit sig naturligt att han varit hemma mest. När första barnet kom 1997 pluggade Johan, medan Linda startade upp sitt företag. 

– Men det var lite andra regler då, berättar han. Linda fick överlåta sina dagar till mig och jag tror att hon lämnade över så många hon kunde. Sedan har jag funderat på varför vi gjorde som vi gjorde. Det kändes rätt, helt enkelt. Det var som en instinkt. Det var självklart att dela på ansvaret.