Anders Olsson kallas Järnmannen, men vet hur det är att vara svag. Efter olyckan som förändrade hans liv var han beredd att ge upp.
– Jag trodde att det var slut, säger han.

Anders Olsson pratar upprymt om olika material och innovationer. Går det kanske att effektivisera skidkälkarna ytterligare? Finns någon konstruktion som kan göra hans cykel ännu bättre? Drivkraften är att motbevisa dem som säger att det inte går. En drivkraft som skapat en makalös meritlista med olympiska guld och världsrekord.

Att samma man varit djupt deprimerad kan vara svårt att föreställa sig. Att han vid en tidpunkt i livet förlikat sig med tanken på att det snart skulle vara slut.

– Jag litade på läkarna och till slut förstod jag att de hade gett upp, säger han. Jag blev bara sjukare och sjukare och år 2000 hade jag själv gett upp totalt.

Några år tidigare hade han blivit förlamad från midjan och nedåt. Dessutom hade han kraftigt nedsatt lungkapacitet. Starka mediciner ledde till ett beroende, som innebar andra komplikationer och gjorde honom sängliggande.

Vändningen kom efter en utmaning från en vän. Träningen kom tillbaka in i livet – och de starka medicinerna byttes ut mot fysisk aktivitet.

– Jag fick en kick och kände att ”jag kommer att klara det här”, berättar han. Jag kunde ta upp simningen och träningen och ju mer jag tränade, desto bättre blev jag. Det var då jag fick känslan av att vilja visa alla att de haft fel. Att träningen som jag hållit på med i hela mitt liv skulle bli min räddning.

År 2004 vann Anders Olsson sina första guld i Paralympics. En jättelik framgång, men inte en slutstation för hans motgångar och utmaningar.

– När jag kände att det hade vänt kom nya bakslag. Jag var för kraftig och stor för att vara simmare när jag skulle klassas in i systemet. Jag borde köra styrkelyft i stället, tyckte de. Då vände det i huvudet på mig och jag tränade ännu mer.

Kom självmordstankar när du mådde som sämst?
– Det är svårt att säga rakt ut att det var så, men jag trodde nog att jag skulle självdö. Jag stängde ut allt och alla, om mina föräldrar kom på besök tänkte jag bara ”bort med er”. Jag ville vara ensam och svarade inte i telefonen.

Förändrades synen på dig själv och din egen manlighet efter att du blivit förlamad?
– Det är mycket som har förändrats. Förut jagade jag kanske kilon på ett annat vis. Nu är jag glad för det som finns och försöker bara hålla i gång. Jag upptäckte snabbt när jag blev sittande att folk undvek mig. Om jag skulle kolla på en bil vände de sig till min fru för att fråga vad jag ville ha. Då ville jag försöka komma tillbaka och visa att det inte var fel på mig. Jag var samma person. Det är något jag har jobbat stenhårt med.