Sanny Lindström har ofta saknat tänder, men alltid bitit ihop. För fyra år sedan kom smällen som förändrade hans liv – och som förstörde hans självbild som oersättlig man.
– Jag insåg att jag behövde hjälp, säger han. Att inse det var en befrielse.

Skäggig, stor, stark och fysisk. Killen som spelade vidare när skadorna värkte. Sanny Lindström personifierade bilden av en tålig och hårdför hockeyspelare. Hösten 2013 förändrades allt. I en match mot Jokerit drabbades han av en allvarlig hjärnskakning. Den skulle visa sig innebära slutet på hans hockeykarriär – men när det hände var han inställd på att bara köra på.

– Det blev mitt fall, säger han. Får man ett skott på foten är det klart att man kan bita ihop, men handlar det om huvudet får man aldrig ignorera det. Oavsett om man går in i väggen eller åker på en hjärnskakning.

Under en lång tid efter smällen kämpade han med huvudvärk och rejäla humörsvängningar. Samtidigt fortsatte hockeysäsongen som om inget hade hänt.

– Det blev ett uppvaknande, jag trodde att så mycket kretsade kring mig. Men när jag blev skadad fortsatte Färjestad att vinna utan mig. Till slut var det ingen som hörde av sig eller saknade mig. Det var en stor omställningsperiod i mitt liv.

Gick det så långt att det dök upp självmordstankar?
– Nej, så långt gick det inte. Absolut inte. Jag insåg att jag behövde hjälp. Att inse det var en befrielse.

– Den 17 maj var vi i Norge, det var massor av liv och rörelse hela dagen och jag fick aldrig chansen att vila. När vi satte oss ned för att ta en öl på en båt i stan kände jag bara att jag behövde lägga mig. I samband med det sa min fru Marina något till mig och jag blev jätteförbannad. Då var jag nog på den absoluta botten. Det hade gått åtta månader sedan smällen och jag mådde sämre än under den första veckan efteråt. Jag bara grinade och var helt knäckt. Innan dess hade jag inte kunnat berätta för någon hur jag verkligen mådde. Jag hade inte kunnat visa de känslorna. När jag kom hem bokade jag tid hos en psykolog.

I samband med psykologsamtalen kom han i kontakt med hjärnskaderehabiliteringen, vilket gjorde att han fick veta vad som hade hänt med hans hjärna.

– Jag blir fortfarande känslosam när jag pratar om det, även om jag lever i en annan vardag nu. Det var ett tufft första år efter smällen.

Vad hände med din självbild efter hjärnskakningen?
– Vem var jag? Jag var ju hockeyspelare och det var utifrån det jag blev bedömd. När jag då inte kunde spela, och kände att laget klarade sig bra utan mig, frågade jag mig: ”Vad ska jag göra resten av livet? Uppenbarligen är det ingen som saknar mig.” Det som jag försöker säga nu, helt utan bitterhet, är att ingen tackar dig för att du biter ihop. Du är utbytbar.